En del dagar förundrar barnasinnet det vuxna perspektivet.
När jag köpte cykeln i början av veckan gick det kårar längs ryggraden över hur dyra barnstolarna är. Vissa är i och för sig väldigt funktionella, de kan t ex lutas bakåt så att våra små kan sova skönare. Men den enklaste modellen kostar ändå nästan 1000 spänn. Det tyckte jag var lite väl saftigt så min plan var att hitta en begagnad istället. Men som en räddande ängel kom min numera f.d. chef till undsättning och levererade än väldigt älskad barnstol redan nästa dag. En spärr fungerade inte längre som den skulle men dilemmat löstes med nya spännremmar för en knapp 50-lapp och sen satt stolen stadigare än berget.
Men vacker, det kan man inte anklaga den för att vara.
Nu skådar inte jag given häst i mun och förvissad om att sonen skulle sitta säkert begav jag mig till dagis.
Pojken rusade förväntansfullt bort till cykelstället och ställer sig alldeles stilla, stirrandes på stolen....
När jag närmar mig försiktigt säger han med andakt...
Mamma... Vad fiiin den är! Får jag sitta i den på vägen hem?
Barnens ögon upphör inte att förvåna och tacksam för att fått dela upplevelsen med min son susade vi sen hem under hans glada tjut.
