Att Växa Inombords - Ett Gemensamt Steg
Så kom dagen min älskade son ville leka med en kompis själv...
Hönsmor som jag är vid speciella tillfällen (andra inte alls) svalde jag klumpen i halsen och ignorerade illamåendet i magen när jag såg honom skrattandes springa bort mot bollplanen med sin kompis. Först hade båda dyrt och heligt lovat att de bara fick vara på bollplanen, hemma hos kompisen eller mig. Kompisens mamma flinade och berättade att det skulle gå jättebra. Hennes son visste vad som gällde, försäkrade hon.
Sagt och gjort, jag gick hem och bryggde en stor kopp kaffe och efter 20 minuter tyckte jag det var dags att smyga på dem. Men pojkvännen gav mig *den* blicken och jag behärskade mig i ytterligare 20 minuter! Då tog nyfikenheten och oron överhand och jag startade spionuppdraget.
Jag tror ett helt grustag lämnade mitt hjärta när jag såg mitt busfrö leka utanför kompisens hem. Utan att ha blivit sedd vände jag hemåt för att ge dem en halvtimme till. Så gissa om jag blev förvånad när jag mötte båda pojkarna i trapphuset precis när jag tyckte det var dags att komma hem.
Du må tro att jag i skrivandets stund har en mycket stolt pojke som fått löftet att leka själv igen imorgon. Jag är stolt över mig själv också. Dels för att jag bara spionerade en gång men också för att idag har vi båda vuxit inombords.
